Den 9 December 1934 föddes min farfar. 1991 föddes jag, och sedan dess var det alltid jag, farmor och farfar. Så många gånger de har passat mig, spelat spel med mig, lekt med mig, pratat med mig, bakat med mig, ja i princip allt. Det tog så hårt på farmor, mig, pappa och min faster när farfar dog. Det var lite mer än 2 år sedan, snart 3 år sedan. Den sista gången jag såg farfar var tre dagar innan han dog. Han kunde knappt prata, knappt röra sig och var anfådd hela tiden. Han hade lungcancer som hade spridit sig till foten och huvudet. När jag kom in i hans rum på sjukhuset kunde jag inte hålla tårarna tillbaka fast jag vet att farfar inte ville att vi skulle gråta. Han som knappt kunde röra sig sträckte upp sina darriga armar för att krama mig och jag minns att jag viskade till honom: Jag älskar dig, och då blundade han och log. Som farmor alltid säger: jag är deras älsklingstjej, deras ögonsten! Nu ska jag tända ett ljus för farfar och tänka att han har det mycket bättre nu.